(empty.)
och ingenting blir som man tänkt sig. jag som hade köpt en engångskamera, och värre; alkohol för 550 sketna kronor idag. 5 kronor kvar på kontot nu och inga nya pengar förrän den 25:e. känslan och stämningen är obetalbar och det kan man dessvärre inte göra något åt. sommaren blir aldrig mer densamma.
det enda rätta är att lyssna på kent nu.
miljoner ord förvinner ner i förrgårs svarta hål, som hundratusen åsikter som ingen lyssnar på
en vän med en bil, kom igen lena, för en lång lång tid, nu kan du få mig så lätt, jag ger dig min morgon.
random foton. jaha. den sista bilden är exakt ett år gammal idag.
håkan håkan håkan knarkas ikväll. det enda rätta efter att joanna tidigare gick omkring och sjöng "du måste va sjuuuuuk".
jag tror vi flyr rakt in i solen
och mer? inget mer.
ja. nej. ja. nej? ja?
man skulle kunna säga att jag med kortare undantag varit hemma hela helgen. jag har umgåtts med vänner som kommit hit, men större delen av tiden har jag medvetet isolerat mig. jag börjar bli (ännu) tråkigare helt enkelt.
måste sova nu. imorgon tar jag min första körlektion!
en glittervind som är oss två.
vresig skoldag.
mintchoklad, melon och cheesecake.
idag kom vi ett jättestort steg närmre sommarlovet eftersom en massa saker avklarades. därmed hägrar en fin tid alldeles runt hörnet! åh, blir exalterad bara jag tänker på det! gustaf och jag firade detta med glass. tre kulor var närmare bestämt. imorgon kör vi förhoppningsvis på årets första dopp. i vättern!!! GALET. att vi befinner oss i juni är också galet för det innebär ju att hälften av 2010 nästan har passerat. hur gick det till?! hoppas att vi har den bästa delen kvar!
jag och lina har plågat oss två dagar i rad med att springa uppför på nåt sandliknande underlag. det är döden, samtidigt är det nog just endorfinerna man får efteråt samt den älskade solen som får mig att må alldeles för jävla bra. eller, de är åtminstone väldigt stora komponenter. var längesen jag kände mig så obekymrad som nu.
jag och lina har plågat oss två dagar i rad med att springa uppför på nåt sandliknande underlag. det är döden, samtidigt är det nog just endorfinerna man får efteråt samt den älskade solen som får mig att må alldeles för jävla bra. eller, de är åtminstone väldigt stora komponenter. var längesen jag kände mig så obekymrad som nu.
