s.

NO, I WON'T BE AFRAID, JUST AS LONG AS YOU STAND, STAND BY ME

för ganska exakt en vecka sedan låg jag nyvaken bredvid hannes. hela det föregående dygnet hade jag upplevt studenten - den galnaste och lyckligaste dagen någonsin. samtidigt fanns vemodet där hela tiden.

första gången jag var nära till tårar under studentdagen var när avgångseleverna befann sig i matsalen och lärarbandet spelade stand by me. vi var då några i klassen som stod i en ring med armarna om varandra, gungade, tittade in i varandras ögon och sjöng med. det var så vackert att jag hade kunnat bryta ihop, men istället valde jag lyckan.

när jag låg nyvaken för en vecka sedan och hannes bad mig välja en låt sa jag stand by me och la mig i fosterställning medan hannes höll om mig. den här gången valde jag tårarna och kände tomheten växa inuti.

åh. det är så svårt att veta hur man ska gå vidare när man redan har upplevt det bästa. de bästa. nv3a, som jag tyckte om er.

puss

Ååh, vilket vackert inlägg Sandra. Det hög till lite i hjärtat när jag läste det. Har nog inte fattat än att man inte ska tillbaka till skolan och klassen. Att allt är över nu. Känns konstigt! Nu har vi hela livet framför oss och man kan välja att göra precis som man vill. Det är skrämmande, för folk kommer bara förvinna iväg på olika äventyr och man kommer inte kunna ha kolla på allt och alla längre, så som det var när man gick i skolan.

Puss

ÅH. JAG SAKNAR DIG! du har så rätt. min värsta depp har gått över, men det är nog som du säger att man egentligen inte fattar. tror att jag tänker att vi bara har vanligt sommarlov och ses i höst igen... men så är det inte. hoppas vi ses snart ändå gullis <3