s.

slutet i augusti 2010. det var natt och jag skulle hem från en av rojas fester. missade bussen och vände tillbaka mot partyt. en och en halv timme kvar tills sista bussen skulle komma. orkade inte ta av mig utan höll mig på bottenvåningen bland alla skor och diverse människor som passerade. vänta vänta vänta. hamnade i trappen med nån kille som bara svarade "no shit sherlock" på allt man sa. nån kille som tydligen var cillas bror. hannes hette han visst och var underhållande och lyssnade på vad jag hade att säga. vi pratade och pratade och undrade om cilla och lina inte hade spelat klart på den där gitarren på våningen ovanför snart. till slut kom de ner och redan då kanske jag och hannes hade skapat nåt speciellt. linas båda converse var borta och det hela slutade med att vi fyra åkte hem i norrlands-simons bil. när hannes sa hejdå la han sin hand på mitt lår och jag var så förvirrad. vad menades med det? gjorde han så på alla tjejer han träffade? han hade ju flickvän?

det gick en tid och livet rullade på. tredje ring i gymnasiet, bongo hit och plugg dit. var på bokklubben en söndag och stod glatt och väntade på bussen. såg ett ansikte jag kände igen. hannes. vi skulle åt samma håll och fast bussresan varade i tjugo minuter kändes det som vi var framme efter fem. det kändes så naturligt att prata med honom och
när vi hoppade av bussen kramade han mig. så gulligt.

det avgörande tillfället vi sågs på var hemma hos cilla på hennes avskedsfest inför london. minns att jag hoppades att hennes bror skulle vara där. det var han. satt med honom i vardagsrummet och antar att vi flörtade med varandra. så fel, men så rätt på samma gång.

vägen sen var krokig och jag sårade och visste inte alls vad jag ville. det fanns någon helt annan också. eller några andra kanske jag ska säga. osannolikt kaos. det är aldrig svart eller vitt och jag hamnade i ett dubbelspel som jag aldrig någonsin hade kunnat förutse skulle drabba mig.

men det gjorde ju det. bollade och vände och vred med vänner, men fick ingen klarhet i det ändå.

kom inte på förrän efteråt att det bara fanns ett svar; HANNES

vi kunde ju inte ens se en hel film under en och samma kväll för att vi hade hångelpauser istället. och han följde mig i när jag hade missat sista bussen. höll mig i handen uppför backen och fast det var kall vinter kunde vi inte låta bli att stanna och pussas cirka varannan minut.

idag har vi varit tillsammans i 1 år och jag vill bara ha mer.